Nu får de fantomä va nog!
När det gäller saker jag ska göra så har jag världens sämsta tålamod.
Men när de gäller att hålla tyst & svälja mina ord så är jag bäst, tills det når en gräns.
Jag är 25 år, jag inte ett barn längre, utan jag är i vuxenkategorin nuförtiden.
"I Sverige blir vi som bekant myndiga vid 18 men nu visar en amerikansk
studie att vuxen ålder infaller när vi är runt 25 år gamla." säger denhär studien.
Även om alla som känner mig kan konstatera att jag utvecklingsmässigt inte är det.
Men not the point, jag är rent statistisk sätt vuxen, a grown up, inget barn alltså.
En vuxen person bor själv/sambo (hemma?) har ett jobb/går i skolan/är arbetslös, beroende på.
En vuxen person åker på semester, går på konserter, kollar netflix, fikar, hänger, njuter av livet.
Vissa är singel/har förhållande, är förlovade/gifta, har skaffat barn/djur eller kanske skaffat hus.
När en vuxen person som bor i Sverige snapchattar/facebookar/instagrammar
sina awesome dagar, då är det okej. Det är tom roligt för dom, fasen, unna dig kompis!
När jag, en vuxen person, som bor med min bff & går i skolan gör samma
saker & snapchattar/facebookar/instagrammar dom, då är det inte okej?
Då är det helt plötsligt inte något man kan unna mig, det är inte roligt för mig.
Jag har gått i skolan som alla andra, fram till gymnasiet.
Därefter går de åt olika håll för alla & jag valde att plugga vidare några år.
Sen fick jag tag i ett jobb, stannade på det jobbet i cirkus 2 år, give or take.
Jag, precis som större delen av svenska befolkningen, var trött på mitt liv.
Trött på de ständiga dåliga vädret, regn regn regn, soooellernälitemeraregn.
Trött på att mitt liv var fast i rutiner dag ut & dag in, äta, jobba, sova, repeat.
Trött på att ha tankar om att jag är ung men jag lever inte mitt liv till fullo.
Trött på att tänka att om jag inte gör något snart så kommer jag vara fast for life.
Trött på att alla i min ålder gjorde saker & jag var fast på samma ställe.
Trött på att veta att det finns en hel värld där ute som väntar på att bli upptäckt.
Trött på Sveriges comfort zone life helt enkelt.
Vissa trivs kanske med att vakna på morgonen, gå till jobb, gå hem, sova & repeat.
Er dröm kanske är de jobbet ni har, huset ni har, att ni är förlovade/gifta & har barn.
Det är bra för er, ni har hittat något som passar er, ni är happy in life, wonderful verkligen!
Men om du kanske skulle tänka lite längre än vad näsan räcker & se att det kanske
inte är allas dröm. Alla trivs inte i Sverige, alla vill inte settla down när man är 25.
Ja, jag vet att det är sjukt att alla inte funkar likadant, men så är läget faktiskt.
Så jag tog tag i mitt liv, gjorde något åt saken istället för att bara klaga på livet.
Jag tog mig ur den satans comfort zonen & flyttade till ett annat land med Anna.
Jag, en helt vanlig svensk människa, gjorde detta. Alltså en helt vanlig normal svensk.
I detta land gör jag precis samma sak som alla andra normala svenskar gör.
Jag bor med Anna i en vanlig lgh, jag går i skolan, skillnaden är väl att mitt
är snäppet svårare med tanke på att allting är på engelska & omvandlat till det.
Anyway, jag pluggar, äter, chillar, hänger, tvättar, handlar, kollar netflix, you name it.
Precis samma saker som alla andra normala svenskar gör, enda skillnaden är att
jag gör det i ett annat land, det är skillnaden. Jag bor i USA, du bor i Sverige.
Så to the point med detta inlägget.
Det är två personer (borsett från familjen) som har uttryckt hur glada dom är
för min skull, dom är glada över att jag tog tag i mitt liv & blev glad istället.
& nej, jag behöver inte någons tillåtelse eller att någon accepterar mina val.
Men det börjar bli lite tröttsamt när det känns som man måste göra
ursäkter i sitt liv för att andra inte ska "må dåligt" eller känna sig "dålig".
Jag gör en del saker här som jag inte gjort om jag bott i Sverige, absolut!
Men är inte det hela poängen? Hade vissa saker funnits i Sverige så hade
jag varit & gjort samma saker om & om igen till det inte går att göra fler gånger.
Poängen med sitt liv är man ska leva, inte jobba tills du dör. Inte för mig iaf.
Det bästa jag vet in life är palmer, att resa & framförallt att gå på konserter.
När jag bodde i Sverige så gick jag på så mkt konserter de bara gick.
Nu när jag bor i USA så går jag på så många konserter det bara går.
Vad är skillnaden? Snälla förklara, för jag förstår inte.
Jag gör samma sak som i Sverige fast i ett annat land.
Ett land som vemsomhelst kan flytta till. Ett land där du,
precis som jag, kan flytta till & plugga & göra samma saker
som jag gör här. Helt fantastiskt va? Du KAN göra exakt samma sak.
Men bara för att DU inte tar tag i ditt liv & gör vad du vill, eller
du kanske redan gör det, vad vet jag, men bara för jag lever mitt liv,
följer min dröm & inte väljer att göra det i Sverige, ska jag straffas för det?
Ska jag behöva göra ursäkter i MITT LIV för att du inte är här & lever det?
Ska jag behöva begränsa MINA sociala medier för att du inte gillar det?
Ska jag sluta skriva & posta om MITT liv & vad JAG gör här, för din skull?
Men om du skulle gå på en konsert eller en resa, då är de helt plötsligt chillidill?
Jag är inte skyldig någon en endaste förklaring eller ursäkt om vad jag gör här.
Jag gör det jag älskar, vilket är att gå på en massa konserter & tvinspelningar.
Jag vet inte vart livet tar mig, jag vet inte om jag överlever till imorgon, ingen vet.
Livet är för kort för att sitta fast på ett jobb man inte trivs med, i en stad man
inte trivs med & med tankar som gör att livet bara blir värre än det egentligen är.
Jag valde att ta tag i mitt liv & göra något jag kan vara stolt över att ha gjort.
Att göra det jag älskar mest omringad av palmer i en stad jag älskar, & att
helt enkelt leva livet för man inte vet vad som händer, är inget jag ångrar.
Men om det är någon som har något problem det de hela så ge mig
gärna en valid förklaring, för jag förstår inte hur en människa kan ha problem
med något som man själv kan uppleva om man bara tar tummen ur röven.
Det är en MASSA upprepningar i detta inlägg, men det verkar behövas för vissa.
Jag har varit tyst ett tag, men jag kände att det var dags att rensa luften för
jag ska inte behöva "gömma" mitt liv bara för någon kanske inte gillar det.
Jag går på konserter & lever mitt liv & jag tänker dela med mig av det eftersom
det är mitt dagliga liv. Om det är en eller 3000 snap spelar ingen roll, det är min
snapchat. Om jag skriver på min blogg att jag highfivea Will Smith, de är min blogg.
Vad ni inte ser är att vi pluggar röven av oss, stressar sönder & försöker förstå
deras omvandligar samtidigt som man har deadlines & exams varje vecka.
Vi kämpar varje vecka med skolan, just för att kunna stanna kvar i USA.
Men är det någon som har en tanke på det? Eller det bara hamnar åt sidan för
jag bor i USA, jag får inte lov att klaga på mitt liv. När det är 40 grader här och
man öppnar sin mun så säger alla att det är 13 i Sverige så jag ska va tyst.
Är det 13 grader här, då är det 8 i Sverige så jag får fortfarande inte klaga.
Är det 40 grader & varmare inne + en dålig ac & man MÅSTE plugga men det
är så satans varmt, då ska man vara tyst för åtminstonde har vi det varmt.
Hade jag varit riktigt sjuk så hade folk ändå sagt "du bor i USA, sluta klaga"
Jag önskar att jag kunde säga att jag överdriver, men detta är sanningen.
Ja jag älskar mitt liv, jag har de varmt, jag ser palmer om jag kollar ut, jag kan
gå i t-shirt i november, jag kan gå på konsert gratis. Inte mkt att klaga på.
Men du KAN fixa ett visum & flytta hit, precis som jag, vilken dag du vill.
Men jag kan oxå ha de kallt/för varmt, missa en konsert, må dåligt, precis som du.
Bara för jag har valt att spendera mitt liv i USA betyder inte det att jag är bättre
eller har bättre förutsättningar än vad någon i Sverige har, för du kan göra samma.
Folk måste inse att jag inte är på semester, jag bor här & lever mitt liv här
precis som alla andra fast i USA. Jag har mina ups and down, precis som alla andra.
Allting handlar om vad man prioriterar i livet.
Detta är min prioritering.
Deal with it.
